Ang. beslutet av att bygga Förbifart Stockholm, publicerar jag åter ett inlägg från 26/8, då vi åter ej ser problemen som en helhet och en förbifat som planeras genom naturkänsliga områden till förmån för ökad trafik med fossila bränslen:
En kö av bilar som knappt rörde sig framåt på västerbron, var synen som jag mötte när jag cyklade till arbetet idag.
Högst upp på bron tittade jag åt vänster, ovan den kö av bilar jag cyklat förbi, för att mötas av en Essingeled som stod helt still, i tre filer. Det gav en sur smak i munnen och jag ville verkligen i det läget bara stanna och spy, för att sen springa fram till en av bilarna, öppna dörren och fråga varför han sitter ensam i bilen, om han har barn och om han har det, i vilket skick vill han lämna över denna jord till sina barn. Vill han (för det är oftast en man) att nästa generation skall få leva fritt med färre sjukdomar, friskare luft, färre sura sjöar, större djurliv och mindre nerskräpade hav? Om svaret är ja på dessa frågor, ligger vi jävligt risigt till i den planeringen. Just nu har vi ett samhälle som är uppbyggt på att leda världen mot det rakt motsatta hållet. Vi håller på att utarma de ändliga resurser som finns på jorden, som om de var oändliga. I vår stadsplanering är prioritering ett vid anläggandet av en plats, hur vi kan ta oss dit med våra bilar. Samtidigt som jag cyklar mina 10 kilometrar till jobbet, visar studier att hälften av alla som tar bilen till sitt jobb, har mindre än 5 kilometer dit från hemmet.
Men allt hänger ihop.
Vårt ekonomiska system baserar sig på att vi måste konsumera i en konstant ökande takt. I den kris vi befinner oss i är politikernas största problem just nu att människor inte konsumerar och då tar till metoder för att stimulera detta för att få igång denna konsumtion. Under de senaste 30 åren har en förändring skett i hur vi ser på oss själva och vad livet som helhet går ut på. Konsumtion har blivit vårt främsta nöje och livs elixir. Detta märks i bloggar som Blondinbella och Kenza vars syften till stor del går ut på att just visa vad för kläder och accessoarer de bär just denna dag, som leder till att vara en norm för en oerhört stor mängd unga tjejer.
Att vara rätt.
Genom detta omöjliggörs det att bära samma uppsättning kläder två dagar efter varandra eller samma plagg i kombination. Om du inte konstant förnyar dig med nya kläder är du således ingen enligt normen. Din fullständiga identitet är det du bär och köper.
Du är din bil.
Du är ditt hemmabiosystem.
Du är dina nya skor från DNA.
Du är din t-shirt från Acne.
Du är just detta nu, men inte i morgon för då är detta gammalt och redan exponerat, du behöver då vara något nytt.
Detta kommer inte gratis. För inte så länge sedan var vi, om vi ville ha något, tvungna att arbeta för att tjäna ihop pengar, för att sedan kunna gå och köpa det du sparat till. Detta gällde bilar, kläder, glasögon, resor, tv-apparater etc. Detta ledde då inte till en ökning av vår konsumtion och således inte till ökade vinster för företagen och således inte till ökad aktieutdelning till aktieägarna och således inte till en bonus för cheferna… Därför blev det helt plötsligt möjligt att köpa allt detta och en identitet på avbetalning. Inget sparande, inget väntande, inget ifrågasättande om man överhuvudtaget skulle köpa produkten, bara köp och betala senare när ångerveckan passerat.
Hokus pokus, konsumtionen ökade och alla blev glada. Men fortfarande var produkterna ganska dyra, både att tillverka och köpa. Arbetarna på den lilla bruksorten skulle ha löner enligt avtal som facket förhandlat till sig, den lokala handlaren skulle ha sin del, vilket inte gav så mycket utrymme kvar till bonusar och liknandeför chefer och aktieägare, samt att produkten var fortfarande dyr för konsumenten att köpa. Det var då en klurig mellanchef kom på att om de låter människor i tredjevärlden, eller rättare sagt ett företag i tredje världen tillverka dessa produkter, så inte ens eget företag kunde få dåligt rykte om slavkontrakt, skulle tillverkningskostnaderna sjunka enormt. Till och med så pass mycket att det var värt kostnaden för att frakta produkten runt halva jorden med ett oljeförbrännande fartyg.
Och här är vi nu.
Sanningen svider och stinker.
Vi bryr oss mer om att värna och förvalta vår identitet genom nya produkter och attribut än om människors levnadsvillkor. Samtidigt som antalet människor i världen som lever på motsvarande en dollar om dagen ökat med 100 miljoner under det senaste året till ca en miljard människor, sprutar korkade överklassglin skumpa på varandra på stureplan och i Visby. Samtidigt som det dagligen dör 25 000 barn pg. fattigdom, plastikopererar sig andra och uttalar sig om att botox är deras största hobby utan något relevant syfte utom just den fåfängan de har.
Vissa skriker finanskris. Media och de rika skriker att den är över, rädda för att sluta tjäna pengar, rädda för att människor kanske skall öppna ögonen och sluta konsumera, rädda för att inte äga och ha mer än andra.
Den är inte över, krisen har mullrat under våra fötter länge.
Babylon är på väg att falla för just nu finns verkligen inget imorgon.
Det finns inget att lämna över till nästa generation.
Vi har lyckats förstöra det.
