Hornstull & världen

”Du Janne, när jag sätter på maskara på ögonfransarna så gråter jag aldrig…”
Detta var Ann Sievers sista or i SVTs Debatt igår. Det var första gången som det också var knäpptyst i studion när slutvinjetten startade, kanske just för dessa sista ord.

Ann Sievers har bröstcancer och går på behandling. Hon kan inte jobba mer än halvtid. Försäkringskassan menar att detta inte stämmer och tycker att Ann gott kan jobba heltid. Runt om i Sverige rasar folk mot de nya sjukförsäkringsreglerna som de menar knäcker folk.

Men socialförsäkringsminister Husmark Pehrson är glad över de historiskt låga sjukskrivningstalen.

Det var pinsamt att se Husmark Pehrson och Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender sitta och uttala sig. Bland annat när Adriana Lender satt och riktade skarp kritik till alla som klagar på försäkringskassan och dess personal.
Se programmet här.

Läs mer här:
Om att ha haft “fräckheten” att bli sjuk!
Försäkringskassan-inifrån!
cancerhaverist

Immortal Technique-4th Branch ( fan video)

Jag tror inte svensk dagsmedia förstår vikten av det beslut Anders Björk tagit idag, genom att avgå som ordförande för Försvarets underrättelsenämnd, FUN. Detta då det endast är en liten artikel i SVD, DN, Expressen och Aftonbladet. Samtidigt har under morgonen det fullständigt exploderat med blogginlägg angående detta.

Anders Björk gör med denna händelse en stor markering av sina åsikter då det gäller FRA-lagen.

”Jag har tänkt över detta noga. Lagarna och den kontrollverksamhet man nu tänker sig främjar varken integriteten eller effektiviteten. Jag tror inte på de lösningar som har genomförts och de som nu skisseras från den 1 juli. Då tycker jag det är enklast och renhårigast att de som tror på det här får driva det vidare, förklarar Anders Björck.
Eftersom spaningen kostar så mycket gäller det enligt honom att driva den effektivt och få valuta för pengarna.
– Då är det oerhört viktigt att ha en integritet som fungerar, och inte en massa nya organ som skänker en bild av att det kommer att fungera bättre än det system vi haft tidigare. Det tror jag inte det kommer att göra, säger Anders Björck.”

Anders Björk ger den sittande regeringen en rejäl näsbränna med detta… Och det dessutom under pågående rättegång mot Pirate bay…

Vilken tur Anders Onarheim hade då han några veckor innan det att Carnegies aktier i princip blev värdelösa, hann sälja dessa och på så sätt tjäna 22,1 miljoner kronor. Jag menar, han måste ju tala sanning när han tonar ned sin vetskap om Maths O Sundquists jättelån i bolaget, trots att Anders under vissa perioder hade dagliga möten med finansinspektionen om att låneexponeringen överstigit det tillåtna gränsvärdet på 380 miljoner.
Anders Onarheims tur slutade inte där. Idag är Anders Onarheim, 59, chef för Carnegie i Norge. De senaste tre åren har han tjänat motsvarande 148 miljoner kronor.

Nej, det handlar nog absolut inte om tur utan om en jävla snikenhet, om att under kortast möjliga tid roffa åt sig så mycket pengar som över huvudtaget är möjligt.
Dessa män är rovdjur, i en grupp. Män som gärna kliar varandras ryggar och där pengar och tjänster byts så länge alla är med på tåget.

Just nu uppdagas många skumma affärer som genomförts där vissa män har tjänat enorma pengar och där andra får ta skulden.

Kanske är det dags att dessa rovdjur får ta smällen, på riktigt, i verkligheten…

Venezuela blev med segern för jasidan mer likt oss i väst. För nu blir det möjligt för vilken statschef som leder landet att bli omvald hur många ggr som helst, precis som i Sverige. Media målar ofta upp detta som ännu ett steg mot fulländad diktatur och förtryckarsamhälle, men ”glömmer” alltid att berätta om sakernas tillstånd i vårt eget land.
Det enda som hindrar Reinfeldt från att fortsätta att regera för oöverskådlig framtid är att moderaterna fortsätter vinna riksdagsvalen och sedan utser honom till statsminister.
Vi har dock en betydligt mer odemokratisk form av styrande i detta land än vad Venezuela har, en statschef i form av en kungs som aldrig väljs om utan föds till sitt ämbete…

Jag läser de vackra orden och känner att jag också vill bli en far, jag vill också som Marcus Birro uppleva den dagen och känslan som överträffar allt.

För att få en försmak, läs Marcus inlägg Hymn till en son.

Enligt Aftonbladet ger spelbolaget Ladbrokes 130 210,00 gånger pengarna om jorden går under idag fredag den 13e.
Jag trodde verkligen jorden redan gått under, med tanke på hur världen ser ut…

Vem äger rätten att kriga? frågar sig Maria på bloggen Mig äger csn.

Det är en berättigat fråga och hon skriver vidare:

Man talar om oskyldiga krigsoffer. Men vilka är egentligen de skyldiga? Det är sällan de stridande soldaternas beslut att inleda ett krig. Är soldaterna trots det att betrakta som de skyldiga som andra har rätt att döda? Eller är de skyldiga de som styr respektive stat eller land, de som aldrig sätter sina fötter på en krigsplats?

Detta är en central fråga hon ställer. Vem är skyldig till att krig startar? Vem är ansvarig för andras död? Är det politikerna som tar beslutet om att gå in i ett annat land eller är det den enskilde soldaten som med sitt finger kramar avtryckaren på geväret?
Svaret borde vara att båda är ansvariga.

Ur högtalarna ljuder ”Mosiah Chant” av Yahadanai från skivan One Atonement.
En fantastisk Låt som har ett intro med Marcus Mosiah Garvey.

När jag och Lina var i New York gick vi upp till Marcus Garvey Memorian park. Där stod en ”predikant” och predikade om Marcus Garvey och den kommande revolutionen. När han såg mig med mina dreads vände han sig efter mig och frågade ”How does it feel to be a white dread?”. Jag svarade att det var bara bra och tog mig för hjärtat. Han svarade då ”Welcome to the brotherhood!”

One Love!

Som de italienska studenterna nu har börjat ropa på gatorna: ”Vi tänker inte betala för er kris!”
Så avslutar Naomi Klein ”Bort med dem allihop!” som tidigare publicerats i The Nation och idag publiceras i Aftonbladet.

Först blir jag lite förvånad över att Aftonbladet väljer att publicera den här artikeln av Naomi Klein, men sedan tänker jag att just detta, ”Krisen”, säljer just nu som smör i solen till alla oroliga villa och bostadsrättsägare.

Från artikeln:

När jag såg folksamlingarna på Island som slog på grytor och kastruller tills deras regering föll påmindes jag om en ramsa som var populär i antikapitalistiska kretsar 2002: ”Ni är Enron. Vi är Argentina.”
Budskapet var enkelt nog. Ni – politiker och storbolagsdirektörer som fylkas på olika ekonomiska toppmöten – är som de hänsynslösa svindlande direktörerna på energibolaget Enron (och då kände vi inte till ens hälften av vad de gjort sig skyldiga till). Vi – pöbeln utanför – är som det argentinska folket, som mitt under en ekonomisk kris kusligt lik vår egen nuvarande gick ut på gatorna och slamrade med grytor och kastruller. De ropade: ¡Que se vayan todos! (”Bort med dem allihop”) och tvingade bort fyra presidenter på mindre än tre veckor.

Vidare längre ner i artikeln:

Samma vägran underifrån att ta på sig det mesta av krisbördan präglar många av dagens protester. I Lettland har mycket av den folkliga vreden riktats mot regeringens åtstramningsåtgärder – massavskedanden, försämrade offentliga tjänster och sänkta löner i offentlig sektor – allt syftande till att kvalificera landet för ett nödlån från IMF (nej, ingenting har förändrats).

I Grekland utlöstes upploppen i december av polisens nedskjutning av en femtonårig pojke. Men det som höll igång dem, och som fick bönderna att göra gemensam sak med studenterna, var den omfattande vreden mot regeringens krispolitik: bankerna fick ett räddningspaket på 36 miljarder dollar medan arbetare fick sina pensioner sänkta och bönderna fick nästan ingenting. Trots de besvär som orsakas av traktorer som blockerar vägar säger 78 procent av grekerna att böndernas krav är rimliga. Situationen i Frankrike är likartad: den nyligen genomförda generalstrejken – som bland annat utlöstes av president Sarkozys planer på att drastiskt minska antalet lärare – stöddes av 70 procent av befolkningen.

Artikeln är bra och jag hoppas att Naomi har rätt om att detta kommer vara en vändpunkt av den ekonomi som just nu är rådande i västvärlden, att vi den vanliga arbetande medelklassen som har höga lån och är oroliga för vår anställning, kommer samlas och tillsammans kräva ”Bort med dem allihop!”.

Om vi lyckas kommer det verkliga arbetet påbörjas, nämligen:
Bevarandet av rättvisan!

Jag beundrar de människor som valde att visa sin avsky mot Israels övergrepp på mänskligheten både i Stockholm och i Linköping. Ni var inte tysta!
Från Corren.se

Precis när ambassadören Benjamin Dagan inledde sitt föredrag reste de sig upp och ropade ”Gaza, Gaza- solidaritet”.
Polisen förde bort de tre unga männen och kvinnan.
Några i publiken började applådera och skandera protester mot Israels politik. Ytterligare en man leddes då ut av polisen.

Här är ett inslag från protesten: svt

Det blir en väldigt sur smak i munnen när jag ser den här videon…

Kristdemokraten Else-Marie Lindgren har hämtat inspiration från USA.
Hon föreslår att Sveriges statsminister ska avsluta sina tal med orden ”Gud välsigna Sverige”.

– Vårt lands lagar är byggda på kristna värderingar, säger hon.

Jag hoppas för allt i världen att det aldrig kommer bli så att vår valda, oavsett vem det är, kommer avsluta sina tal med dessa ord. Kristendom eller annan religion har med sin makt genom tiderna stått för merparten ont och orättvisor. Det går inte heller att skylla på att vissa utnyttjat religionen, för om religionen går att utnyttja är detta en del av religionen.

Varför inte hellre föreslå att vår statsminister skall avsluta sina tal med orden:
”Och jag skall fortsätta kämpa för alla människors lika värde och försvara den svage mot den som har makt och pengar”.

Det infinner sig automatiskt en följdfråga på denne politikers uttalande, är hon avlönad politiker och ägnar hon då sin tid till att komma på dessa urkorkade idéer?

Denna text är vittnesbörden av Professor Ali Shalal, som torterades på Abu Ghraib fängelset.
Det är kanske dags att åtala Bushadministrationen för den tortyr de gett tillåtelse att utföra på ”terrorister”.

Nästan ingen känner igen honom. Men, nästan alla har någon gång sett bilden av honom: han är mannen med huvan.
På bilden står han uppallad på en kartong med amerikanska militära matransoner i det fruktade Abu Ghraib-fängelset norr om Bagdad.
Iklädd en filt som poncho, står han med armarna utsträckta och elsladdar fästa i fingrarna.
– När de släppte på strömmen kändes det som om ögonen skulle hoppa ut ur huvudet, jag började blöda näsblod och bet mig i tungan.

Detta är Professor Ali Shalals vittnesmål om vad han blev utsatt förunder sina sex månader i amerikansk fångenskap i Abu Ghraib. Vittnesmål är hämtat från The Kassandra Project.

I, Ali Sh. Abbas (alias Ali Shalal) of full age and an Iraqi citizen do hereby solemnly and sincerely declare as follows:

1.
I am 45 years old

2.
I now live in Amman, Jordan.

3.
I was an Islamic education lecturer in the city of Al-Alamiya, Iraq

4.
The purpose of making this statutory declaration is to put on record my torture experience in the Abu Ghraib prison.

5.
On the 13th October, 2003 while I was going to prayer in the mosque in Al-Amraya, the American troops arrested me. They tied my hands to the back of my body and put a bag over my head. They took me to a small prison in a U.S. military camp in Al-Amraya.

6.
The Commander of this military camp, one Captain Philips told me that he had received an order from his superior to arrest him and he did not know the reasons for my arrest. I was left alone in the prison.

7.
After two days, they transferred me to the Abu Ghraib prison. The first thing they did to me was to make a physical examination of my body and abused me. Together with other detainees, we were made to sit on the floor and were dragged to the interrogation room. This so called room is in fact a toilet (approximately 2m by 2m) and was flooded with water and human waste up to my ankle level. I was asked to sit in the filthy water while the American interrogator stood outside the door, with the translator.

8.
After the interrogation, I would be removed from the toilet, and before the next detainee is put into the toilet, the guards would urinate into the filthy water in front of the other detainees.

9.
The first question they asked me was, ”Are you a Sunni or Shiia?” I answered that this is the first time I have been asked this question in my life. I was surprised by this question, as in Iraq there is no such distinction or difference. The American interrogator replied that I must answer directly the questions and not to reply outside the question. He then said that in Iraq there are Sunnis, Shiias and Kurds.

10.
The interrogators wore civilian clothes and the translator, an Afro-American wore American army uniform.

11.
When I answered that I am an Iraqi Muslim, the interrogator refused to accept my answer and charged me for the following offence:

(a) That I am anti-Zionist and anti-Semitic.

(b) I supported the resistance

(c) I instigated the people to oppose the occupation

(d) That I knew the location of Osama bin Ladin

I protested and said that Muslims and Jews descended from the same historical family. I said that I could not be in the resistance because I am a disabled person and have an injured hand.

12.
The interrogator accused me that I had injured my hand while attacking the American soldiers.

13.
The interrogator informed me that they knew that I was an important person in the community and therefore could help them. As an inducement for my cooperation, the interrogator offered medical help for my injured hand.

14.
When I did not cooperate, the interrogator asked me whether I considered the American army as ”liberator” or ”occupier”. When I replied that they were occupiers, he lost his temper and threatened me. He told me that I would be sent to Guantanamo Bay where even animals would not be able to survive.

15.
They took me to another room and took record of my thumb print, a photo of my eye and a sample of my saliva for DNA analysis. After this procedure, they tagged me by putting a band round my wrist with the following particulars: my name, a number, my religious status and whether I had previous arrest.

16.
They then beat me repeatedly and put me in a truck to transfer me to another part of the Abu Ghraib prison.

17.
This part of the prison, was in an open space and consisted of five sectors, surrounded by walls and barb wires and was called ”Fiji Land”. Each sector had five tents and surrounded by barb wires. When I was removed from the truck, the soldiers marked my forehead with the words ”Big Fish” in red. All the detainees in this camp are considered ”Big Fish”. I was located in camp ”B”.

18.
The living conditions in the camp were very bad. Each tent would have 45 to 50 detainees and the space for each detainee measured only 30cm by 30cm. We had to wait for 2 to 3 hours just to go to the toilets. There was very little water. Each tent was given only 60 litres of water daily to be shared by the detainees. This water was used for drinking and washing and cleaning the wounds after the torture sessions. They would also make us to stand for long hours.

19.
Sometimes, as a punishment, no food is given to us. When food is given, breakfast is at 5.00 am, lunch is at 8.00 am and dinner at 1.00 pm. During Ramadhan, they bring food twice daily, first at 12.00 midnight and the second is given during fasting time to make the detainees break the religious duty of fasting.

20.
During my captivity in the camp, I was interrogated and tortured twice. Each time I was threatened that I would be sent to Guantanamo Bay prison. During this period, I heard from my fellow detainees that they were tortured by cigarette burns, injected with hallucinating chemicals and had their rectum inserted with various types of instruments, such as wooden sticks and pipes. They would return to the camp, bleeding profusely. Some had their bones broken.

21.
In my camp, I saw detainees brought over from a secret prison which I came to know later as being housed in the ”Arabian Oil Institute” building, situated in the north of Baghdad. These detainees were badly injured.

22.
After one month and just before sunset my number was called and they put a bag over my head and my hands were tied behind my back. My legs were also tied. They then transferred me to a cell.

23.
When I was brought to the cell, they asked me in Arabic to strip but when I refused, they tore my clothes and tied me up again. They then dragged me up a flight of stairs and when I could not move, they beat me repeatedly. When I reached the top of the stairs, they tied me to some steel bars. They then threw at me human waste and urinated on me.

24.
Next, they put a gun to my head and said that they would execute me there. Another soldier would use a megaphone to shout at me using abusive words and to humiliate me. During this time, I could hear the screams of other detainees being tortured. This went on till the next morning.

25.
In the morning, an Israeli stood in front of me and took the bag from my head and told me in Arabic that he was an Israeli had interrogated and tortured detainees in Palestine. He told me that when detainees would not cooperate, they would be killed. He asked me repeatedly for names of resistance fighters. I told him that I do not know any resistance fighters but he would not believe me, and continued to beat me.

26.
This Israeli dressed in civilian clothes tortured me by inserting in turn first with a jagged wooden stick into my rectum and then with the barrel of a rifle. I was cut inside and bled profusely. During this time, when any guard walked past me, they would beat me. I had no food for 36 hours.

27.
The next morning, the Israeli interrogator came to my cell and tied me to the grill of the cell and he then played the pop song, ”By the Rivers of Babylon” by Pop Group Boney M, continuously until the next morning. The effect on me was that I lost my hearing, and I lost my mind. It was very painful and I lost consciousness. I only woke up when the Israeli guard poured water on my head and face. When I regain consciousness, he started beating me again and demanded that I tell him of the names of resistance fighters and what activities that I did against the American soldiers. When I told him that I did not know any resistance fighters, he kicked me many times.

28.
I was kept in the cell without clothes for two weeks. During this time, an American guard by the name of ”Grainer” accompanied by a Moroccan Jew called Idel Palm ( also known as Abu Hamid) came to my cell and asked me about my bandaged hand which was injured before I was arrested. I told him that I had an operation. He then pulled the bandage which stained with blood from my hand and in doing so, tore the skin and flesh from my hands. I was in great pain and when I asked him for some pain killers, he stepped on my hands and said ”this is American pain killer” and laughed at me.

29.
On the 15th day of detention, I was given a blanket. I was relieved that some comfort was given to me. As I had no clothes, I made a hole in the centre of the blanket by rubbing the blanket against the wall, and I was able to cover my body. This is how all the prisoners cover their bodies when they were given a blanket.

30.
One day, a prisoner walked past my cell and told me that the interrogators want to speed up their investigation and would use more brutal methods of torture to get answers that they want from the prisoners. I was brought to the investigation room, after they put a bag over my head. When I entered the investigation room, they remove the bag from my head to let me see the electrical wires which was attached to an electrical wall socket.

31.
Present in the room was the Moroccan Jew, Idel Palm, the Israeli interrogator, two Americans one known as ”Davies” and the other ”Federick” and two others. They all wore civilian clothes, except the Americans who wore army uniforms. Idel Palm told me in Arabic that unless I cooperated, this would be my last chance to stay alive. I told him that I do not know anything about the resistance. The bag was then placed over my head again, and left alone for a long time. During this time, I heard several screams and cries from detainees who were being tortured.

32.
The interrogators returned and forcefully placed me on top of a carton box containing can food. They then connected the wires to my fingers and ordered me to stretch my hand out horizontally, and switched on the electric power. As the electric current entered my whole body, I felt as if my eyes were being forced out and sparks flying out. My teeth were clattering violently and my legs shaking violently as well. My whole body was shaking all over.

33.
I was electrocuted on three separate sessions. On the first two sessions, I was electrocuted twice, each time lasting few minutes. On the last session, as I was being electrocuted, I accidentally bit my tongue and was bleeding from the mouth. They stop the electrocution and a doctor was called to attend to me. I was lying down on the floor. The doctor poured some water into my mouth and used his feet to force open my mouth. He then remarked, ”There is nothing serious, continue!” Then he left the room. However, the guard stopped the electrocution as I was bleeding profusely from my mouth and blood was all over my blanket and body. But they continued to beat me. After some time, they stopped beating me and took me back to my cell.

34.
Throughout the time of my torture, the interrogators would take photographs.

35.
I was then left alone in my cell for 49 days. During this period of detention, they stopped torturing me. At the end of the 49th day, I was transferred back to the camp, in tent C and remained there for another 45 days. I was informed by a prisoner that he over heard some guards saying that I was wrongly arrested and that I would be released.

36.
I was released in the beginning of March 2004. I was put into a truck and taken to a highway and then thrown out. A passing car stopped and took me home.

37.
As a result of this experience, I decided to establish an association to assist all torture victims, with the help of twelve other tortured victims.

38.
I feel very sad that I have to remember and relive this horrible experience again and again, and I hope that the Malaysian people will answer our call for help. God willing.

And I make this solemn declaration conscientiously believing the same to be true and by virtue of the provisions of the Statutory Declarations Act 1960.

Naomi Klein som skrev boken ”No Logo” och ”Chockdoktrinen”. Läs dessa och se filmen nedan som en iruducktion till boken Chockdoktrinen.
Det är skrämmande och sant.